Jag hade ett riktigt ”bra” system förut.
En pappersfaktura där jag skrev ”Betald 12.4.” med kulspetspenna och satte min namnteckning under. Fakturan åkte in i en plastficka. Ovanpå det byggde jag förstås ett kalkylblad.
Nästa månad märkte jag att något saknades i tabellen. En liten korrigering. Sedan behövdes en ny formel. Därefter skulle jag komma på var skuldsaldona egentligen hörde hemma. När året byttes fick hela bygget göras om igen.
Kalkylbladet räknade rätt. Problemet var allt som hade vuxit fram runt omkring det.
En gång satt jag på jobbet och kom på att telefonräkningen borde betalas. Jag kunde ha gjort det direkt i mobilbanken, men kalkylbladet fanns på hemdatorn. Om jag betalade innan jag kunde skriva in det skulle uppföljningen hamna i oordning.
Så jag lät bli att betala räkningen tills senare.
Fullständigt orimligt. Systemet som skulle hjälpa mig sköta ekonomin hade blivit ett hinder för att sköta ekonomin.
Jag provade ekonomiappar också. De hade automation, diagram och kategorier för det mesta. Min exekutiva förmåga hör inte till mina starkaste grenar, så ännu ett komplicerat system att lära sig löste inte särskilt mycket.
Till slut tänkte jag att det måste finnas ett annat sätt. Mest för min egen skull.
Hur noga måste man egentligen ha koll?
Jag var inte ute efter perfekt bokföring. Om varje kaffekopp ligger i rätt kategori men jag slutar använda systemet efter två veckor är nyttan ganska liten.
Jag ville ha svar på några vanliga frågor. Lönen kommer och räkningarna går, men blir något kvar? Äter jag långsamt upp en buffert som byggts tidigare? Hamnar bilservicen i samma månad som försäkringen igen?
Svaren behöver inte stämma på centen. De behöver vara tillräckligt tydliga för att jag inte ska gissa.
Kontosaldot berättar inte allt det. En månad kan se dålig ut bara för att flera stora utgifter råkar komma samtidigt. Det kan också finnas pengar kvar på kontot trots att utgifterna länge har varit större än inkomsterna.
Helheten började intressera mig mer än en enskild siffra i dag.
”Har vi råd med det här?”
Samma problem dök upp hemma. Min partner kunde fråga: ”Har vi råd med det här?”
”Klart vi har.”
Lönen hade kommit. Jag visste hur mycket. Jag visste också att det fanns gott om räkningar. Hur mycket skulle vara kvar efter dem? Troligen nästan ingenting.
Det blev svårt att prata om pengar. Jag hade kanske bäst uppfattning om läget, men inte ens den var särskilt bra. Min partner såg ännu mindre eftersom uppföljningen fanns i mitt huvud, bland pappersfakturorna och i kalkylbladet.
Det är därför en arbetsyta i Exorda kan delas. Båda kan se samma läge. Om båda har redigeringsrätt kan båda också lägga till poster. Ingen behöver fråga den som ”nog vet”.
Det går att titta efter.
Hur det syns i Exorda
Jag gjorde inte Exorda för att jag behövde fler rapporter.
Jag behövde en plats där jag kunde se läget hemma, på jobbet eller i telefonen utan att underhållet blev ett eget projekt.
Uppgifterna matas in manuellt. Det är avsiktligt. När jag lägger till en faktura, ett lån eller en inkomst vet jag samtidigt vad som finns där. Ekonomin dyker inte bara upp som ett färdigt diagram byggt av bankdata.
Allt behöver inte heller vara komplett från början. Regelbundna inkomster, räkningar, lån och större utgifter som redan är kända räcker långt. Resten kan bli tydligare med tiden.
Exorda berättar inte vad jag borde använda pengar till. Jag ville inte bygga en app som klagar på kaffet eller säger åt mig att spara mer.
Jag ville veta var jag stod. Där började det.
Att få grepp om ekonomin
Mitt svar är numera enkelt: försök inte ordna allt på en gång.
Börja med det du redan vet. Vad kommer in? Vilka räkningar och lån måste betalas? Väntar någon ovanligt stor utgift? Och framför allt: brukar något bli kvar eller rör sig ekonomin långsamt åt andra hållet?
Ett lån som saknas kan läggas till senare. En glömd räkning kan rättas. Tillgångarna kan vänta tills du orkar reda ut dem.
För mig betydde kontroll över ekonomin inte en perfekt budget eller kännedom om varje euro.
Det betydde att jag inte längre behövde gissa.